I storstƤdernas betongdjungler intresserar man sig inte fƶr sina medmƤnniskor eller grannar; inte ens vid dƶdsfall ƶppnar man sig fƶr varandra. I folkmassorna ser mƤnniskorna knappt varandra -- lika lite som man noterar ringar i vattnet efter en sten som kastas i krusat hav i hƶststorm.
Det Ƥr annorlunda i den orƶrda skogsbygden. DƤr upplevs vardagens hƤndelser enklare, dƤr kan inget fƶrbigƄs, dƤr bryr man sig om. Men ƤndƄ kan en hƤndelse, som skulle ha vƤckt omedelbar uppmƤrksamhet i en tƤtort, passera helt obemƤrkt, Ƅtminstone under lƄng tid, i en enslig bygd. SƄ skedde i det hƤr fallet, som intrƤffade i ƶdebygden i Kaivaara kommun i bƶrjan av 1930-talet -- ett mord som omslƶts av mystikens slƶja. Endast den Ƥnnu okƤnde gƤrningsmannen vet hur det gick till. I Nordisk kriminalkrƶnika berƤttar poliser sjƤlva om sina mest uppmƤrksammade, omskakande, och svƄra fall. Nordisk Kriminalkrƶnika Ƥr ett historiskt verk. BerƤttelserna och samlingarna Ƥr uttryck fƶr den samtid som de skrevs i, och kan i enstaka fall ha fƶrƄldrat eller kontroversiellt innehƄll. Eventuellt stƶtande material Ƥr inte uttryck fƶr fƶrlagets hƄllning.