För alltid...

Ingelin Angerborn

2011. g. sept. · Rabén & Sjögren

Par šo e-grāmatu

Noras händer darrar. Hur kan det ligga ett brev till henne i det gamla obebodda huset? Hon läser de korta raderna om och om igen:
Det finns ingen början.
Det finns inget slut.
Ty det finns ingen tid.

Det är med blandade känslor Nora sätter sig på bussen till Ekeby. Hon ska tillbringa sommaren hos mammas kompis Vanja i en gammal stuga på landet. Nora gillar Vanja - hon är virrig och ganska flummig, men hemskt snäll. Nora funderar ändå på hur hon ska stå ut. Två månader utan kompisarna. Hon saknar dem ju redan. Särskilt Sebastian ...

Men de tryckande varma sommarveckorna i Ekeby blir allt annat än händelselösa. Snart börjar mystiska saker hända. Någon skickar konstiga sms till Nora. Saker flyttar på sig helt av sig själva. På kvällarna hör Nora en vaggvisa spela i sitt rum. Och det där huset, det grå övergivna huset som Nora tycker att hon känner igen. Hur är det möjligt? Hon har ju aldrig varit där. Det är som om hela huset viskar åt henne att minnas, men vad?

Noras mamma är övertygad om att spöken finns. Nora är från början skeptisk, men snart börjar hon tvivla...

Krypande rysare med Maria Gripe-känsla av kritikerrosade Ingelin Angerborn.

Par autoru

Ingelin Angerborn vann första pris i kategorin Läsa mer 9+ i Bokjuryn 2010 med Sorgfjäril. ↵↵Var är jag född? ↵Jag föddes 1966 i Göteborg. Där bodde jag tills jag var nio år och vi flyttade till Tranås i norra Småland.↵↵Hur var jag som barn? ↵Vet inte riktigt. Ganska snäll, tror jag. Och så ville jag nog gärna vara duktig. Jag var enda barnet tills jag fyllde sjutton och fick en lillebror. (Ja, inte i present alltså, men han kom då.) Jag hade en katt som hette Tissan, spelade piano, mimade till Grease och höll på med gymnastik. Läste KP, Kulla-Gulla och Femböckerna och skrev dagbok då och då, oftast om vem jag var kär i och vem jag var ihop med. (Det var inte alltid samma, nämligen.) Någon enstaka berättelse skrev jag också, nästan alltid om djur. I tonåren började jag med teater och gick med i Fältbiologerna, eftersom jag var jätteintresserad av mossor och insekter. Hm …nu ljuger jag väl ändå lite? Jaja då, ska det vara så himla noga, så var det väl för att killarna i föreningen var