Det var i Chicago. Mitt i staden, pÃĨ en myllrande gata, en mÃĨndag vid lunchtid. Hela situationen hade uppstÃĨtt pÃĨ nÃĨgra sekunder. Det hade hÃĪnt pÃĨ ett sÃĪtt som aldrig skulle ha kunnat koreograferats.Jack Reacher hade promenerat lÃĪngs gatan, utan nÃĨgot sÃĪrskilt mÃĨl. Han hade nÃĪrmat sig ingÃĨngen till en kemtvÃĪtt. DÃķrren hade Ãķppnats rakt i ansiktet pÃĨ honom och en krycka hade skramlande landat pÃĨ trottoaren.I dÃķrrÃķppningen stod en kvinna med famnen full av klÃĪder i kemtvÃĪttsplast. Hon var exklusivt klÃĪdd, mÃķrk, vacker, sjÃĪlvsÃĪker. Det var nÃĨgot fel pÃĨ hennes ena ben. Reacher sÃĨg pÃĨ hennes hÃĨllning att skadan var smÃĪrtsam. Han plockade upp kryckan och gav henne en stÃķdjande hand. Han hÃķll fortfarande tag i hennes arm nÃĪr han plÃķtsligt stod Ãķga mot Ãķga med tvÃĨ mÃĪn. Deras osÃĪkrade automatpistoler hÃķlls lÃĨgt och stadigt riktade mot Reacher och den okÃĪnda kvinnan.Jack Reacher hÃķrde ett eko ur sitt fÃķrflutna. Han hade gott om fÃķrflutet, och ekot kom frÃĨn den vÃĪrsta biten.