gulbleka strumpor hÃļga klackar vid perrongen, doft av aska under skallen och
käkarna, det som var tänder nu vassa rÃļtter, jag gÃļr hÃĨl i bilden
Ãļppnar upp världen som en fasansfull rosâ
Iman Mohammeds nya diktsamling Minnen av infrarÃļd är bÃĨde klarsynt och mystisk. Poeten fortsätter skriva fram bilder pÃĨ det säregna sätt hon utvecklat sedan hennes dikter fÃļrst publicerades i Brombergs poesiantologi BlÃĨ Blixt 2013.
Dikterna i Minnen av infrarÃļd ÃĨterger en vardag där fÃļrlust och vÃĨld läcker in i det fÃļrväntat trygga. Dess visuella sprÃĨk angriper vÃĨra sinnen, fÃļrvränger men synliggÃļr samtidigt detaljerna i en mÃļrkt skimrande verklighet. Mohammed skriver fram ett surrealistiskt drÃļmlandskap som visar sig i Ãļgonen, om händer som tillagar tillblivelsens mat, om händer som hÃĨller i varandra fÃļr sista gÃĨngen. Ãgonen är nya och de är tusentals ÃĨr.