"Pappa säger att vi är fÃĨngar i ett väntrum där det aldrig blir vÃĨr tur."
Hur är det att leva i ett land där man egentligen inte fÃĨr lov att bo? Att alltid vara rädd att det ska hända familjen nÃĨgot. Hur är det att ÃĨr efter ÃĨr tränga ihop sig i ett litet rum med fÃļrdragna gardiner samtidigt som man gÃĨr till skolan, spelar fotboll, har en bästa vän och är kär, som vilket annat barn som helst?
Ilona och Stella är bästisar. Det har de varit sen de bÃļrjade lÃĨgstadiet. Det är nästan sju ÃĨr sen. Men Ilona gÃĨr i skolan i hemlighet, hon fÃĨr inte synas. Hon och hennes familj flydde till Sverige frÃĨn sitt hemland dÃĨ det blev fÃļr farligt fÃļr dem att vara kvar. De bor gÃļmda i ett kloster tillsammans med andra familjer som ocksÃĨ väntar pÃĨ asylbesked. Barnen gÃĨr i skolan, men fÃļräldrarna kan aldrig lämna klostret, dÃĨ riskerar de att tas av polisen.
Och hur är det att vara den bästa vännen, den som har en självklar rätt att bo här och som har allt? Ska man känna skuld fÃļr att man har det bra?
Inkännande och rakt om vänskap och medmänsklighet.