Kerstin Ekman skriver i sitt förord:
Min glädje finns i skogen. Jag går mycket i skogen och har haft gott om tid att fundera. Jag har strövat i litteraturen om skogen och när jag äntligen fick mig att sitta ner och fullfölja den gamla idén om skogsboken, hände det faktiskt att jag alldeles bokstavligt satt på en stubbe eller ett timmeravlägg och läste. Och inte bara fälthandböcker i botanik. Jag har i ena ändan av en skogstjärn i Jämtland legat i stark nordlig blåst som tog bort både mygg, svidare och knott och läst mig rusig av Nietzsches Så talade Zarathustra. Hur tokig kan man bli. Det är också en fråga som tas upp i den här boken. Skogen är ett förvandlingsrum där människors psyke har undergått kusliga förändringar. I skogen har kvinnor mött varulvar som slitit fostret ur deras buk, rövare har tagit vad de kallade nästull av resande, ibland inpå bara kroppen. Troll har huserat i hålor och berg. Förr i tiden kunde man höra dem skräna, det vittnar Olaus Magnus om. Men det är bara en sida av saken. I skogen har det mycket länge funnits rå och rör och ägarna har vaktat sina skiften. Sågtimret har fått större och större värde. Nu är det snart slut på den djupa, naturligt växande skogen. Det är dags att summera vad vi fick av den och värna den vilda resten. I den här boken färdas man inte från punkt till punkt i en rak linje. Stigarna slingrar. Ibland förlorar de sig. Det oväntade dyker upp och det fula och farliga som man frestas göra en omväg kring måste man ändå till slut igenom. Den som ofta går i skogen känner igen sig.
Kerstin Ekman, född 1933 i Risinge, Östergötland, debuterade 1959 som deckarförfattare. Hon valdes in i Svenska Akademien 1978, och lämnade den 1989.
I början av 1970-talet påbörjade hon den stora romansviten om Kvinnorna och staden, som berättar om hur staden växer fram i industrialiseringens Sverige; medan den yttre staden byggs blir en annan stad till, en inre, kvinnornas och barnens stad. I dessa fyra romaner finns Kerstin Ekmans berömda skildringar av kvinnors arbete, som hon skriver om med humor och stor sakkunskap och inlevelse.
I de två romanerna, Händelser vid vatten och Gör mig levande igen, har Kerstin Ekman åter delvis använt sig av kriminalromanens motiv, nu invävt i breda samhälls- och människoskildringar.
Hennes rika berättarkonst, som ofta tar avstamp i det vardagliga, har gjort henne till en av våra mest lästa svenska 1900-talsförfattare och hon har erhållit ett flertal stora litterära priser, som Augustpriset 1993 och 2003 samt Pilotpriset 1995.
Romanen Guds barmhärtighet utspelar sig i Jämtland i början av seklet och är första delen triloginVargskinnet.. Del två, Sista rompan utkom 2002 och trilogins sista del, Skraplotter utkom 2003.